Bikepacking i Skåne – 3 dagar på cykel

Magin med näräventyr

Det finns något speciellt med de små äventyren. De som inte kräver månader av planering, dyra flygbiljetter eller flera veckors semester. De som börjar en fredag, under en långhelg eller bara en ledig dag när solen råkar titta fram.

Ju mer jag har rest, desto mer har jag insett hur mycket som fortfarande finns kvar att upptäcka nära hemmet – särskilt från cykelsadeln.

En grusväg du aldrig tidigare svängt in på. En liten by du alltid cyklat förbi men aldrig stannat i. En sjö, ett vindskydd, ett café eller en slingrande skogsväg som plötsligt får det att kännas som om du är långt hemifrån, trots att du bara befinner dig några mil bort.

Det fina med näräventyr är att de alltid finns inom räckhåll. Du behöver inte vänta på den stora resan eller nästa semester. Du kan fylla året med små upptäckter, en efter en.

Och kanske är det just därför de betyder så mycket.

Missförstå mig inte – jag drömmer fortfarande om avlägsna berg, långa vandringar och expeditioner. Men jag väntar inte längre på ett enda stort äventyr för att känna mig levande.

Ibland räcker det med en cykel, en ledig dag och viljan att se vad som väntar runt nästa kurva.

Att packa en cykel

Jag har cyklat en hel del i mitt liv. Flerdagarsäventyr på cykelsadeln låg däremot långt tillbaka i tiden, och mycket har hänt med hur man packar en cykel – även om många fortfarande använder den klassiska setupen. De flesta av mina längre turer gjorde jag för 10–15 år sedan, eller ännu tidigare.

Då använde jag traditionella cykelväskor från Vaude. Fyra stora sidoväskor monterade på pakethållare fram och bak. Lowriders eller inte var den stora frågan. De lågt placerade väskorna gav bättre stabilitet, men i Australien innebar de också att de hamnade i vattnet först när vi korsade de otaliga vattendragen mellan Cairns och Cape York. Ovanpå pakethållaren låg ofta en vattentät packsäck och på styret satt en kartväska.

Mamma och jag cyklade Öresund runt under en helg och då hade vi cykelkorgar. När jag cyklade från Hoverberg till Norrtälje räckte det med en mindre ryggsäck.

Det är många gravelcyklar på vägarna nuförtiden och jag har sneglat på dem länge. Jag uppskattar känslan av en ren och enkel bikepacking-setup mer än ett system med stora sidoväskor. Det ligger nära mitt sätt att tänka och passar den typ av friluftsliv jag tycker om.

Jag började med en ramväska och kompletterade sedan med fler väskor allt eftersom jag lärde mig vad jag behövde. I dag har jag en packvolym på ungefär 35 liter, vilket räcker gott för de flesta turer jag gör.

Testa alltid packningen

Eftersom jag cykelpendlat mycket har jag haft gott om tid att testa min setup i praktiken.

Under de dryga 90 minuter det tar att cykla till eller från jobbet märker jag snabbt vad som skramlar, sitter löst eller helt enkelt inte fungerar. Det är betydligt bättre att upptäcka sådant på väg till jobbet än flera mil hemifrån.

Köp inte för många väskor direkt

Många köper ett komplett bikepacking-set innan de vet hur de faktiskt vill packa. Mitt råd är att låta det ta tid. Vill du blanda märken, färger och modeller eller hålla dig till en serie? Vad har du egentligen för behov?

Jag brukar prioritera:

• hållbarhet framför absolut lägsta vikt,
• enkel och funktionell utrustning,
• produkter som håller i många år.

Hoja-väskorna från Fjällräven följer den filosofin. De väger några hundra gram mer än de allra lättaste alternativen, men känns samtidigt betydligt mer slitstarka.

Det som oftast kritiseras är:

• priset – den vanligaste invändningen,
• att de inte är lättast på marknaden,
• att de flesta modeller är vattenavvisande snarare än helt vattentäta.

För mig väger hållbarhet och funktion tyngre än att spara några hundra gram.

Navigering

Jag har alltid navigerat med papperskarta i ett vattentätt kartfodral, men den här gången ville jag prova att använda mobilen tillsammans med en navigationsapp.

Jag köpte ett Quad Lock Bike Handlebar/Stem Mount med Universal Adaptor eftersom deras mobilskal inte fanns till min telefon när jag handlade. Adaptern monterade jag på mitt OtterBox-skal. Innan köpet läste jag på om för- och nackdelar.

Jag testade flera appar. Många rekommenderade Komoot, men jag fastnade för Ride with GPS. Där hittade jag fler rutter i mitt närområde och jag gillade även appens design bättre.

Apple har varnat för att långvariga vibrationer från motorcyklar kan skada kamerans bildstabilisering. På en cykel är vibrationerna betydligt mindre, men under långa turer på grusvägar och ojämnt underlag tror jag ändå att det kan finnas en viss risk. Quad Lock skriver:

”Currently this is only a known issue with some motorcycles, not bicycles.”

Det finns en vibrationsdämpare att montera mellan fästet och mobilen, men jag valde att avstå. Om det visar sig vara ett problem får jag omvärdera det beslutet.

Våran rutt

GPX filen från vårt äventyr kan du ladda ner här. Den visar lite avstickare till vänner och bekanta samt då vi velar lite inför kvällens tältläger men håll till godo.

Dag 1

Vi hade barnvakt och det kliade i kroppen. Emelie och jag möttes på Malmö Central. Jag väntade utanför ena entrén när en automatisk städrobot vänligt bad mig att flytta mig eftersom jag stod i vägen. Emelie kom strax därefter och vi tog en fika och fixade det sista på våra cyklar.

Turen började motsols från stationen till Ribersborgsbadet och Brygga 10 för ett bad i havet och för att skaka liv i mig. Min klocka hade ringt 03.50 och kort därefter cyklade jag 30 km för att ta tåget till Malmö, där vi nyss hade mötts.

Ribersborgsstranden, eller Ribban som den kallas av Malmöborna, är en av stadens mest älskade mötesplatser. Den långgrunda sandstranden lockar året runt med bad, promenader, träning och picknick, samtidigt som den bjuder på en fantastisk utsikt över Öresund och Öresundsbron. Här samlas människor i alla åldrar – från morgondoppare och motionärer till familjer och vänner som vill njuta av solen eller en vacker solnedgång.

Ribban är en naturlig knutpunkt där stadsliv och hav möts på bästa sätt.

Efter badet sicksackade vi lite lätt över torg och längs cykelbanor. Vi tog oss till Lomma och vidare förbi Jakriborg. Vi tog åter en fika när vi kom till Lund och på väg ut från stan igen passerade vi en skylt där det stod ”Slaget om Lund” utan att stanna. Tack vare kartan kunde vi ta en kortare väg än den föreslagna. Eslöv, Höör och Hörby passerades när vi rundade Ringsjön.

Jag bad Emelie ställa sig mellan träden på ett torg och fick en oförstående blick tillbaka. Jag stod på mig och Emelie undrade om jag menade trädet och den gröna lyktstolpen. Japp! Det var det jag menade. Matdags! Vi åt på en grill intill en större rondell någonstans. Det såg slitet ut. Som att all heder var borta och ägarna hade gett upp sedan länge. De hade dock hamburgertallrik med pommes, och det var precis vad jag behövde.

Den gamla banvallen mellan Hörby och Kristianstad är ett perfekt exempel på hur ett nedlagt järnvägsspår kan få nytt liv. Där tågen en gång rullade breder i dag en bilfri cykelväg ut sig genom det skånska landskapet. Den flacka sträckningen gör turen lättcyklad och passar lika bra för en lugn dagsutflykt som en sträckning i ett längre bikepackingäventyr. Jag växte upp i en by längs denna sträcka och det var skönt att få återuppleva den tillsammans med min fru. I dag är den delvis täckt av asfalt och har markering i mitten, men mycket grus återstår fortfarande. Hoppas det förblir så.

I höjd med Ovesholm tog vi en avstickare och sov i lövskogen vid Ovesholms slott. Mycket rörde sig i skogen under natten och trots inpinkat revir hade vi djur intill tältduken.

Dag 2

Kvällsmaten bestod av tekakor och chips, och till frukost njöt vi av en lite mer bastant måltid bestående av frökex och tunt kaffe med mycket mjölk. Vi packade ihop och cyklade in i ett slumrande Kristianstad. Vi åt varsin belgisk våffla med grädde och sylt, njöt av riktigt kaffe och cyklade sedan genom stan söderut. Cykelvägarna tog oss till Åhus och där vi åt min mammas hembakade kakor och fick i oss ännu mer kaffe. Vi laddade telefonerna och följde sedan Ålakusten vidare.

Ålakusten är en plats som överraskar. Här slingrar sig cykelvägar och små stigar genom ett böljande landskap där sand möter doftande tallskog. Från charmiga Åhus och söderut mot Haväng väntar kilometer efter kilometer av kustnära cykling, öppna vyer och stillhet.

Namnet Ålakusten kommer från det traditionella ålfisket som under lång tid präglat den här delen av Skånes östkust. Generation efter generation har levt av havet, och än i dag finns ålabodar och andra spår kvar som berättar om en kultur och ett hantverk med djupa rötter i området.

Söder om Furuboda hittade vi Rigeleje Camping och kiosk. Jag tänkte mig något salt, men Emelie tänkte 800 gram potatissallad som vi delade likt Lady och Lufsen med två gafflar. SÅ gott!

När vi korsade Ravlunda skjutfält var det glest med människor. Vi tog en sväng ner till vattnet och tog ett snabbt dopp innan vi tog oss förbi STF Haväng, vidare ut på spångarna över utloppet och följde stigarna längs kusten till Vitemölla. Det blev mycket sand och vi var trötta när vi satte oss på ett fik. Glassbomb och läsk var kanoners. Vi cyklade sedan vidare, cirka 10 meter, innan jag blev varse att jag hade punktering. Slangen hade spruckit längs med och vi bytte snabbt ut den. Däcket däremot föreföll omöjligt att få att sätta sig rätt och tre–fyra gånger senare var jag irriterad då däcket fortfarande hoppade som om fälgen var väldigt skev. Jag drog och slet i däcket ett bra tag. Vatten och såpa kanske hade löst det direkt så här i efterhand, men det löste sig till slut ändå.

Baskemölla och Simrishamn passerades med vind i håret. Det gick snabbt och vi var glada. I Brantevik sjönk blodsockret igen. Vi var hungriga och köpte varsin plastad macka och varsin kardemummabulle som vi tog med oss. Vi rullade vidare med fulla vattenflaskor och i Skillinge stänkte det lätt från himlen då och då. I Skillinge passerade vi en ställplats full med husbilar och där fanns en perfekt gräsplan att pitcha vårt tält på. Byakrogen besöktes. Vi drack något gott medan vi väntade på pizzan som vi senare njöt av i tältet. Det regnade till och från, men inte särskilt mycket. Somnade lätt.

Dag 3

Ja! Maten får inte höga poäng än så länge på den här turen, men vi har varit mätta och ändå orkat trycka på. Det blåste, regnade till och från och var lätt motvind när vi packade ner vårt lilla läger. Kardemummabullarna försvann i några tugg och sedan satte vi oss på cyklarna. Vi tog oss söderut till Sandhammarens strand. Tanken var att ta ett morgonbad. Vi orkade inte riktigt ta ett längre stopp och jag tänkte näcka, men två äldre män med kikare som skulle gjort NASA intresserade gjorde att vi i stället njöt av utsikten en stund, tryckte ansiktet mot glasrutorna på den stängda kiosken och rullade vidare.

Efter 90 minuters cykling på varsin kardemummabulle och en sväng förbi Sandhammaren stod en efterlängtad gatupratare längs vägen. Boende och frukostbuffé! Jag gick in och frågade om man kunde ta del av buffén även om man inte bodde där. Svaret var ja. Han frågade hur många vi var och jag var nära att säga 14–15 stycken, men höll mig. Innergården, personalen, gästerna och inte minst frukosten var fantastisk. Tack för ett trevligt bemötande och proffsig service. Mätta cyklade vi vidare.

I Ale stenar hamn matade Emelie mig med gelato och åter stod kaffe på menyn. Det regnade och vi hade sökt skydd under ett litet tak. Vi funderade på att göra vandringen på 600 meter till skeppet, men bestämde oss för att vi var nära nog och rullade vidare. Trafiken var okej trots vind och vatten. Ytterligare ett skjutfält passerades: Kabusa. In genom Ystad var det mer trafik på cykelbanorna och vi hejade glatt på många cyklister innan vi kom ut på andra sidan.

I Abbekås hamn stannade vi. Vi hade passerat löpande för något år sedan då vi tog oss an utmaningen att springa Ystad–Smyge och fastnade då för den lilla hamnen med uteserveringen. När vi kom dit med cyklarna den här gången var himlen grå, vinden inte särskilt hård men kall. Allt var blött, även om det var uppehåll just då. Vi satte oss på innergården på blöta dynor och beställde mat. Vi fick drycken och blev uppgraderade till ett bord under parasoll när några andra gäster betalade och gick. Regnet hängde i luften under hela restaurangbesöket, men det kom aldrig. Maten var god och personalen trevlig.

Därifrån var det cykelväg till Smyge där vår tur avslutades. Cyklarna hamnade snabbt på biltaket och någon timme senare körde vi hem till Kungälv med ett kortare stopp i Mellbystrand.

Morgonen därpå satt jag på cykeln igen. Tre mil enkel väg till jobbet. Jag glömde kalsongerna och jobbade hela dagen i stil – nämligen i cykelbyxor med padding.