Det finns platser som inte ber om uppmärksamhet –
men som ändå stannar kvar.
Det här huset är en sådan plats.
Snett, slitet, märkt av tid –
och alldeles levande.
En gång var det en tvättstuga.
Här manglades lakan, vardag och arbete gick hand i hand.
Fasaden är inte perfekt.
Den bär tidens spår öppet,
som om den vägrar glömma.
Och kanske är det just därför jag föll.
Här delade vi vår bröllopstårta.
Satt tätt på bastuns britsar,
åt med händer som fortfarande bar spår från vår vandring i Sarek.
Här dansade vi tills långt in på natten till klassiska låtar framför kaminen.
Här såg några av oss norrsken för första gången –
som om himlen själv ville vara med.
Dagen innan badade vi i fjällsjön Langas,
med höstliga vyer och kall öl.
Tjo och tjim med släkt och vänner.
Jag är här om och om igen i september,
när höstens färger är som starkast –
rött, gult och orange
Det är ett sådant hus man passerar med blicken,
utan att förstå vad man egentligen ser.
Jag frågade min mamma, där på båten,
var hon trodde efterfesten skulle vara.
Hon pekade – nästan avfärdande.
“Inte där i alla fall.”
Men när hon reste därifrån
bar hon samma känsla som jag.
Att vissa platser inte ska vara hela
för att vara fullständiga.
Ett gammalt ruckel.
En själ som lätt går att renovera bort om man inte tänker sig för.
Och alldeles intill – klubben Sinkadus men sin egna historia
Har du varit där,
då vet du↟
