Tiden innan min första dotter föddes fanns det många tankar i huvudet och förberedelser att göra. Samtidigt ville jag ge mig ut på äventyr. Jag har fantastiska vänner och en av dem kom över på filmkväll iklädd långkalsonger och t-shirt. Vi sov på balkongen och min fru tog en bild genom fönstret.
Som familj sov vi ute för första gången när Elsa endast var 2,5 månader gammal. Vi tog vår utrustning och valde en plats med bra lokaltrafik och mobiltäckning ifall vi skulle behöva ta oss hem. Vi gick ut, gjorde i ordning allt, tillbringade dagen där och pratade om natten som väntade. Emelie och Elsa sov bredvid varandra och eftersom vi båda var nybörjare på att ha en bebis i tält men även på att vara föräldrar sov vi inte särskilt bra. Jag skulle säga att Elsa sov bäst. Hon verkade trygg och bekväm, insvept i sina mjuka fluffiga kläder och sin sovsäck.
När Elsa var 6,5 månader vandrade vi delar av Kungsleden med stugor längs vägen. Ofta tittade folk på oss. De flesta sa bra jobbat och ställde massor av frågor, men det fanns också de som undrade varför vi ens var där, att hon var för liten, att vi var oansvariga och borde vända om eller till och med ta helikoptern ut. Jag ifrågasatte mig själv både före, under och efter turen. Ofta dömande, undrande om det verkligen var värt det. Gör jag resan för henne, för mig, för oss? Jag är ute mycket, håller kurser i friluftsliv och guidar. Men trots det hade jag mina tvivel, och det vet jag att Emelie också hade. Jag tror att vi behövde prova, och det gjorde vi. Vi genomförde inte hela den planerade sträckan men vi lärde oss mycket och var glada att vi gav det ett försök. Visst hade vi kunnat pressa oss och genomföra planen, men vi hittade inte svaret på varför på just det här äventyret! Och där tycker jag att vi var grymma. Vi åkte till Norge, Gällivare och Saltoluokta med all vår utrustning och förändrade ursprungsplanen i sin helhet. Stark gjort, men samtidigt väldigt tufft för mig och jag kämpade med våra val.
Elsa började gå när hon fyllde ett. Under det första året rörde hon sig inte så mycket. I kallt väder, insvept i lager på lager, var krypandet i sig en utmaning och hon var ofta nöjd med att mest sitta och utforska saker. Vi har tillbringat dagar med att upptäcka löv, småkryp, fåglar, titta på moln, djur, rötter och stenar. Saker jag som vuxen inte tittat så djupt på, men med Elsa har jag återupptäckt mycket och sett saker jag annars inte skulle lagt märke till. Det finns stunder när Elsa skrattat åt vågorna i havet, följt en fågel tills den försvunnit bakom en kulle eller ett hus och sedan tittat på mig för svar. För oss har nyckeln varit att ha flera valmöjligheter och inte hundra måsten under turen. Under det första året tror jag att vi hade våra bästa äventyr när vi gick kortare sträckor, tog många pauser och hittade glädje i de små sakerna – att bara vara i stunden utan att behöva eller längta efter något mer.
När min vän kom över för att förbereda vårt kommande vinteräventyr 2019 inkluderade vi Elsa. Vi packade vår pulka med henne i eller på den, vi kollade kartan och planerade vår rutt. Medan hon lekte Godzilla i den norra delen planerade vi den södra, vi pratade om mat och snöförhållanden. Visst tar det längre tid, men Emelie och jag beslutade oss för att skaffa barn och vi vill inkludera henne i vår vardag. Jag tror att det är viktigt för framtida intressen och för att känna sig som en del av gruppen. Att känna sig trygg och inkluderad. Precis som för oss vuxna.
När vi packar för en natt ute lägger vi all utrustning och mat på köksbordet. Det brukar fungera bra, men ibland slutar det med att vi blir irriterade på varandra. Emelie och jag är inte i synk och våra barn packar upp och flyttar runt allting. Jag blir allt som oftast riktigt stressad och vill ställa in turen innan vi ens packat klart. Jag jobbar mycket med det mentala och tycker mig ha blivit mycket bättre. Jag skulle säga att det är helt normalt. Ibland kör vi på ändå och andra gånger är det inte värt det och vi gör något annat istället.
Föräldraskap kan vara utmattande, men att bortprioritera kropp och själ är ett stort misstag. Det handlar om perspektiv och att få det att fungera med det man har.
Tankar
“Elsa och Edith är mästare på att vara på en plats – i nuet – och jag lär mig av dem.”
”Om någon av barnen har suttit i bärselen i både en eller två timmar så är de inte nöjda med enbart en tio minuters paus, oavsett väder.”
”Elsa tappade ofta sina vantar då hon satt i ryggsäcken, vi bestämde oss för att sätta fast dem i band runt handleden och gosedjuret satte vi fast med ett litet rep. När man har gått tillbaka ett par gånger för att leta upp grejerna vet man vad jag menar!”
”Under det första året skulle jag föreslå att man räknar in känslan av trötta föräldrar i ekvationen, för det spelar roll! Jag skulle också rekommendera att hålla planerna enkla och ha något ‘hardcore’-äventyr i bakfickan som ni kan göra om ni känner för det när tillfället dyker upp.”
”Det finns många utmanande stunder men också många magiska ögonblick, och allt är värt det! Följ mig på Instagram för att ta del av de senaste familjeäventyren.”