Vi vandrade 26,4km i närmare 30 graders värme längs Øhavsstien i Danmark. Mamma och jag hade tagit oss för att gå Fjällräven Classic tillsammans som ett team. Vi har bl.a. vandrat Camino Frances och den ursprungliga Fjällräven Classic i Sverige. Redan efter några enstaka kilometer bar jag all våran packning och därmed två ryggsäckar. Många deltagare fick kämpa p.g.a. den tropiska värmen. Luftfuktighet var hög. Människor låg och kylde sig efter bästa förmåga i de skuggor som infann sig längs vägen. Nakna ben, bara överkroppar och massor av bh-ar. Vi hörde några som fixade i sin trädgård och hade en vattenslang. Vi passade på att fylla på våra vattenflaskor och säga hej. Vi gick ikapp folk som bokat taxi redan innan första checkpoint. De klarade inte värmen. Mamma kämpade och det gjorde jag också. Mot slutet av etappen krigade vi alla.
Deadline för hur länge man fick vara ute var till 19:00. Vi kom in strax efter och långt senare vandrade fortfarande folk in i lägret.
Mamma och jag slutförde etapp 1. Vi stod fortfarande upp. Det var dag 1 av 3 och vi var nöjda där. Jag fick möjligheten att gå vidare själv men vi hade valt att gå tillsammans och det kändes rätt på många sätt att avbryta som ett team. Vi var och är nöjda med vår insats.
Det bokades en taxi. Vi skulle ta oss till Odense via Faaborg. Taxin kom aldrig och det var nu bara 20 min innan bussen skulle gå. Casper en av de volontärer som jobbade med eventet körde oss i ilfart till staden. Jag försökte ladda ner en app och registrera mig genom att validera via telefonnumret. Det gick inte och jag blev spärrad. Vi lämnade mamma och sprang till en hållplats för att se på stolpen hur vi skulle betala. Det stod att jag skulle ladda ner appen eller betala kontant. Vi hade inga kontanter så vi körde åter en bit och sprang in på gågatorna med minuter kvar. Det regnade tungt och det hade gått ut flera varningar i media. Vi hittade automaten men vi möttes av ett felmeddelande. Out of service. Tusan! Vi joggade tillbaka till bilen där mamma satt och körde ner till hållplatsen. Casper sprang ut i regnet och flaggade ner bussen. Han pratade med chauffören medans jag tog väskorna och mamma under armen. Vi tog de 100 metrarna skyndsamt och satte oss fram i bussen. Vi fick åka med gratis. Mammas plats var helt blöt. Det droppade in genom rutan via en list. Men vi bara skrattade. Vi var långt in i äventyret nu. Jag betalade för ett hotellrum i Odense medans vi rullade norrut. Det stod att man skulle höra av sig och att det var viktigt efter 18:00 för att komma in. Bokningen gick igenom 22:03 utan att vi pratat med någon. Vi gick den korta sträckan i ett regnigt och sömnigt Odense till hotellet. Jag fick ett mail med en portkod. Telefonen blev blöt och hade sitt eget liv för ett tag då dropparna täckte skärmen. Jag tryckte då på knappen för dörröppning och den öppnade sig magiskt. Det fanns personal i huset och vi passade även på att beställa två kalla tapp öl i receptionen. Blöta och med saltränder på kläderna satt vi nu i en bar, ensamma. Det droppade från min blöta keps ner på baren. Vi skrattade och gjorde en liknelse med en gamla westernfilm. Vi bodde på hotellet och åt frukost där innan vi bokade tåg till Köpenhamn och vidare.
Mamma är 69 år och jag har precis varit sjukskriven. Vi behövde ett äventyr och det fick vi. Det blev ingen målgång men vi träffade många människor. Vi knöt kontakter och kom folk in på livet om även för en dag. Många vet jag inte namnet på men det är ofta så i fält. Man delar allt, jag ger allt och man får så mycket av andra. Det finns en stor ömsesidig respekt mellan många människor efter leden. I starten upplever jag ofta att det är lite uppvisning och höga hakor men på leden är vi åter igen jämlikar. Vi vill samma sak. Vi vill ha ett äventyr, en medalj och en kamratanda. Det är det Fjällräven Classic är för mig. En familj.
Volontärerna är eldsjälar. De bästa. Många är återkommande. Jobbar i vått och torrt. I salute you!