Vi möttes på tåget upp. Samtalade i bistron, åt pizza i Gällivare och tog bussen mot Ritsem. Båten hade ändrat sina tider på grund av mörker och låg nivå i magasinet, så i år fick det bli helikopter för att komma över Akkajaure samma dag.
Vi vandrade i 40–45 minuter längs Padjelantaleden för att komma över hängbron och uppför backen. Där vi reste våra tält för första gången, mellan två bäckar med fantastisk utsikt över älven.
Dag 2
På morgonen anslöt Camilla, vår sista deltagare, och vi vandrade gemensamt till Treparksmötet. Här möts tre nationalparker: Stora Sjöfallet, Sarek och Padjelanta.
Vi hade fint väder för vandring. Solen var där och himlen var dramatisk. Tillräckligt med plusgrader för att inte frysa, men inte heller för varmt.
Då tälten var uppe badade vi sedvanligt bakom den stora stenen och äventyrade lite i området. En gammal kåta besöktes, liksom Gisurisstugorna och en väderstation.
De två vattendragen blandar sig nedanför ön och skapar ett fint mönster. Det ena klart och rent, det andra färgat av sediment. Det är meditativt att bara ta in. Ingen eftertanke, inget rätt eller fel. Vattnet bara är, blandas och flyter vidare.
En lugn start på äventyret.
Dag 3
Vi gick upp på ryggarna vid Treparksmötet och vandrade mot Nijak. Vi lämnade snabbt trädgränsen bakom oss och hoppade lite mellan stigarna och tog den som var bäst för stunden. Den förfallna kåtan passerades strax efter lunch och vi besökte den en kort stund. Akkas toppar visade sig och därefter lyfte även Nijak på hatten.
Vi gjorde en enkel korsning av vattnet när vi närmade oss renvaktarstugan i övre Ruotesvagge. Det hängde kläder på tork. Hörnen på den slitna stugan pryddes av kalsonger, handdukar och tröjor. Stugan är väldigt nedgången och lite tragisk att se. Men den gör sitt och gav idag skydd åt en äldre man, för stunden mättad av äventyret. Vi passerade därmed vattendelaren och kort därefter sjön, där vi tältade vid dess östra ände.
Jag slängde snabbt upp tältet, tog mig ner till sjön och näckade i det sista ljuset när jag simmade ut i sjön. Isande kallt, men ack så skönt. Man vet att det är kallt, kanske till och med lite jobbigt, men kroppen blir så avslappnad. Huvudet likaså och, åtminstone jag, sover så mycket bättre.
Redan första natten gick luften ur mitt liggunderlag. Nu, dag 3, letade jag fortfarande efter hål och hittade ytterligare ett, men det fungerade fortfarande inte som det skulle. Jag satte mig på det och lyssnade igenom det och höll sedan läpparna nära för att försöka känna någon form av luftström medan jag gick igenom sektion för sektion. Utan framgång. Det fanns alltså fler, men jag hittade dem inte. Jag tejpade det jag hittade för nu.
Även min kamera hade börjat bråka och gav mig felmeddelandet Error 20.
Jag suckade och vandrade tillsammans med Tommy upp på Ruotesvárásj och vilade ögonen på solnedgången från toppröset, som var klätt med renhorn och en skalle. Även denna kväll sov jag på mitt tunna liggunderlag på 3 mm. Det är en mindset-grej verkligen.
Embrace!
Dag 4
Från camp såg vi solen klättra över Gavelberget och fylla dalen successivt med solsken. När den kom till oss stod vi alla som surikater med så mycket yta av kroppen som möjligt mot solen och näsorna upp i skyn.
Vi fortsatte ner i dalen. Njöt av utsikterna och glaciärerna. Vi tog av oss kängorna när vi vadade över vattendraget.
Tommy, Håkan och jag tog en avstickare och klättrade upp på Lejonklippan för upplevelsen och några bilder, medan Elin och Camilla njöt av annat.
Mikkastugan besöktes kort. Skräpig! Nödlådan var delvis använd, spretig och med öppnade förpackningar av diverse slag. Spritflaskor, håv och annat låg lite här och där.
Lägret reste vi när vi passerat Tjågnåris. Vi badade i vattenfallet ovanför stigen. Njöt åter av den nu strilande kvällssolen och vandrade sedan en bra bit uppströms och besökte en kulle innan det var dags att sova. De kvällsliga äventyren när lägret är klart och crocsen är på ger ett djup i turen. De får mig att ytterligare komma de andra närmare och ger mig också en känsla av att vara rejält avslappnad och tillfreds.
Dag 5
Vi passerade det andra vadet som kommer ner från bergen och svängde sedan mot Bielasvárásj. Jag kallar den Fikakullen, medan de andra i gruppen gav den namnet Vårtan.
Innan Fikakullen fick vi göra ett kortare vad på några få steg innan vi tog den sista biten upp till den lilla kullen för lunch och magisk utsikt åt alla håll.
Sjön framför Äphar-massivet var magisk i sina färger! Solen lyste upp fjället i fläckar när den bröt igenom molnen och åt söder hade vi delar av Rovdjursorget i vårt synfält.
Stenarna var torra och det var minimalt med lera när vi traverserade upp till Snavvavagge. En relativt kort men ändå utmanande etapp för att komma upp i dalen. Väl uppe tältade vi i början av sjön.
Det var fortsatt fint väder, så Tommy, Håkan och jag beslöt att vandra upp på Låddebákte. En tur som tar 3,5–4 timmar tur och retur. Mitt tredje besök på toppen. Dimman drog in när vi var halvvägs. Vi funderade ett tag på att avbryta, alternativt gå till en lägre kam, men fortsatte i dimman mot toppen. Vi stannade en stund när vi nådde toppen och dimman försvann likt en ridå ett flertal gånger för att sedan stängas åter. Som barn hoppade vi glatt runt. Skapade minnen och tog bilder. Åt snacks och tog en toppbild på gänget.
Det började droppa. Enligt den information vi hade var det flera timmar till regn, men nu var det här. Molnen var tunga och när vi tog våra stavar och vände tårna neråt började regnet öka i volym. Åskan mullrade till som för att berätta för oss att vi besökt toppen tillräckligt länge och att det var dags att gå. Håkan föll en gång och knäckte toppen på en stav när han försökte rädda situationen. Stenarna blev såphala och backen var brant.
Jag sicksackade rejält i terrängen och valde gräset när det fanns, medan jag sneglade på min inReach för att kontrollera att vi inte avvek för mycket.
Klädd i ett baslager av ull, följt av klassiska Fjällräven-byxor och en vindjacka och blöt in på kalsongerna nådde jag lägret men vi alla hade stora, breda leenden. En höjdpunkt på resan!
Dag 6
Följande morgon blåste det på bra. Regnet slog ner i tältduken och dimman var både tät och låg. Vi packade ner tälten synkroniserat som grupp och gick i samlad trupp ner till Axel Hambergs stuga. Prognosen sa mycket regn och 21 m/s i byarna. Det var tidvis mycket dimma.
Skogen var vårt skydd. Stugan påverkades redan av allt vatten från jokken. Den hade, likt förra året, flödat vida över sin bredd och vatten strömmade nu under stora delar av huset. Vi hörde vinden komma på avstånd och tog kort därefter tag i björkarna och skakade om dem. Proceduren var ständigt återkommande och vi tog skydd i tälten.
Jag gömde mig ett tag i min sovsäck innan jag tog mig i kragen och rekade sandbankarna. Jag insåg att vi kanske skulle ha vandrat vidare ner i dalen redan där och då och tagit de stora vaden innan mängden vatten ökade än mer. Men beslutet var taget och vad vet jag … kanske det hade slutat på samma sätt.
Nu vandrade jag själv 2,5 km från campet på sandbankarna och tänkte på pappa. Vi fick kontakt på något sätt. Regnet, sandbankarna, spåren och känslan av att vara ”där ute”. Han gick bort alldeles för tidigt i en hemsk sjukdom och jag pratade tyst med honom när jag gick där på sanden.
Väl tillbaka i lägrets trygga vrå trillade bokstavligen två genomblöta personer in med skadade tältbågar. De slog läger mitt i vårt camp och sa ”home sweet home” när de kröp in i tältet.
Jag lyckades hitta mitt fjärde hål i liggunderlaget den kvällen samtidigt som jag började få en egen liten bäck rinnande i absiden. Med hjälp av tre lager lim var det nu helt igen. En lyx då jag legat på 3 mm de senaste nätterna.
Dag 7
Det regnade hela natten och vattnet gick nu upp en bra bit på plåten på stugans övre sida. Vi packade ihop och vandrade vidare i björkskogen. De små, uttorkade bäckarna var nu pigga, levande och djupa bäckar och stigen var mättad och hal av lera i alla möjliga vinklar.
Jag tog gruppen ner på sandbankarna enligt plan och vi gick runt 3 km utan problem. Vi såg inte mycket av sandbankarna mer än när de lätt stack upp genom vattnet, så vi vandrade längs kanten i gräset på stigen som fanns. Mellan tältplatserna, där man enkelt kan gå på eller av, gick det lätt.
Gruppen svängde runt en liten håla vid ett utlopp medan jag tog staven och tryckte till då jag ämnade gå rakt över. Min stav knäcktes och jag föll med huvudet rakt ner och ut i Rapaälven med kläder, ryggsäck och allt. Jag simmade en bit och blev hjälpt tillbaka upp på kanten igen. Jag skakade mig likt en hund och så fortsatte vi vandra. Uppfriskande!
I efterhand var händelsen en bra grej, då jag utan att tänka på det avdramatiserade det här med att bli blöt helt och hållet.
Jag blev glad när vi mötte två människor, då det var ett bevis på att man kan komma igenom och över. Jag hade förhoppningen att nå hela vägen nedströms trots regnet till där det blir fallhöjd och forsen/vattenfallet börjar och stigen samtidigt är i närheten.
Men naturen ville annorlunda. De hade vänt. Det var för mycket vatten. Vi pratade en stund och beslöt att kolla själva. Eyes on sight, som man brukar säga.
Det visade sig vara mycket vatten och de hade tagit rätt beslut. Vi vadade i videsnår med vatten uppemot halva vaden eller mer när vi vände. Jag hörde Camilla prata om oss som de blåa flodhästarna i Rapadalens Amazonas när vi gick runt i videt med stora ryggsäckar klädda i Fjällrävens blå regnskydd.
Den inre vägen ner till Alep Vássjajågåsj i björkskogen är ett äventyr det också. Särskilt i detta väder.
Jag provade att korsa det större vattendraget på några ställen där stigen korsade. När mina fötter rörde sig längs botten för att, likt mina ögon, bilda sig en uppfattning om läget kom det stenbumlingar rullande, stora som gatstenar. Vattnet hade rejäl fart och jag ville verkligen inte ta över de andra där då det inte kändes säkert. Vi gick nedströms och såg folk på andra sidan. De pekade på ett ställe de hade tagit och det visade sig fungera bra för alla.
Jag visade i min tur det för de två personerna som kom efter oss. De med trasig tältbåge som nu stack ut från deras ena ryggsäck och fastnade i mer eller mindre varje björk längs den täta stigen. Båda de andra grupperna valde att gå upp och följa den övre stigen, medan vi höll vår plan och vandrade vidare på den nedre.
När vi närmade oss Lulep Vássjajågåsj hörde vi dånet och kort därefter såg vi hur det skummade genom lövverket. Jag sa att jag var tvungen att nervöskissa och föll kort längst bak i gruppen innan vi äntrade vattnet. Något som fler gjorde efter mig. Vattendraget var vida över sin bredd och visade sig vara lårdjup när vi passerade. Jag gick över först för att reka och lämna min ryggsäck och hämtade sedan ytterligare två ryggsäckar innan jag hjälpte alla var för sig över det strömmande vattnet.
Det gällde att verkligen hålla tungan rätt i mun, ta det lugnt och inte stressa. Varje steg var tvunget att sitta. Det var mycket bråte både upp- och nedströms och vi hade helt enkelt inte råd att tappa fotfästet.
Jag ställde mig i forsen och borrade ner fötterna i marken. Det var mycket sten.
På andra sidan var vi ensamma. Båten från Nammatj hade slutat gå samma dag. Walkie-talkien var inplockad för säsongen och vi tänkte vandra upp för backen vid Ridock för att komma vidare.
Denna natt tältade vi väster om Alep Spádneck i en glänta i den annars täta björkskogen. Myggen var många och lövverket blött när vi åter tog skydd i tälten.
Jag hade simmat två gånger under dagen, utöver allt regn och vadande upp till halva låren, och hade nu en hög med dyngsura kläder bredvid mig när jag satt naken i tältet med köket brinnande i absiden. Torra kläder, mat och en kaffe startade om mig och när regnet lättade hängde vi lite utanför tälten.
Omdömen
Dag 8
Enligt väderrapporten hade vi en lucka på 24 timmar innan nästa hällregn. Vi hängde kläder i hela skogen under en timme för att försöka få dem några procent torrare innan vi vandrade vidare i morgonsolen.
Lerig, blöt björkskog och några myrar senare tog vi höjd. Vi kämpade oss uppför backen vid Ridock. Jag trampade nästan på en slö huggorm medan Håkan kilade ner sin fot en meter ner i leran. Vi var tre som samarbetade för att få upp honom.
Samtidigt hittade vi turens första hjortron.
I backen topsade vi även björnbajs och placerade det i ett provrör för en undersökning. De ska senare skickas på posten från Salto. Väl uppe på hyllan ovan trädgränsen lade vi oss platt för att andas en stund innan vi åter kunde prata fulla meningar. Håkan sa att backen var optimalt dålig och vi alla skrattade.
Efter en lång lunch rundade vi toppen 1080 och passerade även fälten med stenar samt ravinen innan vi trötta stegade ner på gräset med Skierfe i bakgrunden. Vi ville beta av det innan nästa skyfall. Det tekniskt utmanande Sarek var avklarat.
Vi slog läger vid en bäck och njöt av utsikten som bestod av bl.a. deltat, Nammatj och Skierfe.
Dag 9
Regn, regn, regn!
Vår topptur till Skierfe var bara att ställa in. Vi såg bara halva berget och då vi redan njutit av utsikten när vi gick den övre leden beslöt vi att runda berget på norra sidan och därmed gena till Svinje.
Marken var mättad och fjället låg bokstavligen under en decimeter vatten, oavsett höjd. Vi plaskade oss över fjället och svängde vänster när vi nådde Kungsleden. 100 meter tog det innan jag föll som en fura i leran. Ingen ville stanna då vi alla var dyngsura in till underkläderna och vi fortsatte mer eller mindre nonstop till Svinje när vi äntrat leden.
Kvällen bjöd dock på uppehåll och vi hängde åter alla kläder på tork. Björkarna såg ut som julgranar på julafton och vi konstaterade att vi inte hade mycket färg att komma med förutom Tommys färgglada handduk och något ryggsäcksöverdrag. Vi skojade och skrattade.
Vi konstaterade att allt som kan absorbera vatten kommer bli dyngsurt på en sådan här resa. Vi pratade också om hur man flyttar gränsen successivt och vad som händer i gruppen då man utsätts för utmaningar tillsammans. Rädslan för att trampa i leran och bli blöt om fötterna, känslan från dag 1, var totalt borta och vi bara skrattade åt upplevelserna vi haft.
De senaste dagarna har vi sorterat kläderna i blött, fuktigt och torrt och varje dag när vi börjar gå åker de blöta kläderna på. Ett sätt att behålla det torra torrt och behålla kontrollen.
Dag 10
Det märks att mina kängor varit här några gånger nu, samt på andra äventyr. Det är dags att ge dem sin efterlängtade kärlek. De saknar någon sömnad och är blankslitna under. De blir hala därefter och de berättar om tidigare slit och nötning.
Idag gick alarmet 05.20 då vi skulle med båten. Min uppgift, som alla andra morgnar, är att väcka alla, men likt alla tidigare morgnar är alla redan uppe och igång. Tommy balanserar en stav på hakan redan innan 6 och alla, med Camilla i spetsen, pratar om hur hon schasade bort en älgkalv från campet då den snubblade på våra tältlinor.
Hon hade inte glasögonen på, men hon kunde se att öronen var långa och spetsiga. De stod rakt upp. Den hade inga horn och såg ut som en älgkalv, berättade hon bildligt och med energi. Vi hade tydligen också haft påhälsning av vad som lät som ett ännu större djur, som stått och ruskade av sig i campet, men då hade hon inte vågat gå ut. De hade stått vid Håkans tält.
Båten tog oss snabbt över sjön till Sitojaure där vår sista vandring tog sin början.
20 km mellan oss och Saltoluokta fjällstation. Kungsleden i finväder. Ja, vad kan man säga!
Det gick snabbt och vi tog några enstaka pauser på vägen samt åt en sista lunch innan vi vandrade in på stationens område. Vi tog lite bilder och drack en öl ute på en av bänkarna innan det blev en välbehövlig dusch och bastu.
God tvårätters och några öl senare ligger vi i våningssängar på övre plan i huvudbyggnaden. Huvudet processar alla upplevelser och torkrummet jobbar på högvarv.
Vi klarade det! Min femtonde tur i Sarek är över och det är dags att tåga hemåt.
Inte till Kungälv, utan till Skåne. Syrran ska gifta sig och om mindre än 48 timmar har jag kostym på mig, håller tal och befinner mig i en helt annan berättelse.
Livet på en pinne. ↟