Från Ritsem till Saltoluokta, genom blåsiga pass och magiska Rapadalen, en oförglömlig resa.
Denna gång gav vi oss av med skidor och pulka från Ritsem. Första dagen skidade vi över sjön och sov nära berget Akka. Följande morgon var det riktigt blåsigt och vi bestämde oss för att stanna ett tag och se om det blev bättre innan vi bröt lägret. Det blåste fortsatt hårt men vi var redo att lämna som ett lag efter någon timme och det gjorde vi. Vi skidade ovanför passet SV av Akka och slog upp vårt tält halvvägs till Nijak i närheten av Kisuriskåtan. Vädret var mycket bättre under kvällen och vi kunde se mer av den omgivande terrängen medan vi reste vårt tält. När vi vaknade följande morgon förbrände vi vårt multifuelkök och lågan dansade fint för oss innan vi öppnade ventilerna och det var dags att smälta snö för dagen. Jag satt i tältets absid då jag plötsligt såg jag en rödräv springandes förbi. De 20 sekunder det tog att gå sträckan från höger till vänster innan den åter försvann igen gjorde min morgonrutin lättare. Routesvagge var en kamp för mig och det kändes bara som en nödvändig dal att ta mig igenom för mig för att slutligen komma till Rapadalen. Vi hade en av många raster någonstans i Routesvagge, Gustav och jag började låtsasfajtas med våra skidstavar, vi gjorde ljussabelljud, tog en kaka, drack lite varmt och skidade åter… Jag gillar det här simpla livet. Fokus på varm, torr och mätt och du är hemma.
Vi tog lite höjd före Skarja på grund av ravinen vid nödstugan och tog sedan ett dumt beslut som ledde till att vi stod i en brat backe ner till vattendraget vidare mot Rapa. Låt oss säga att en eller två kakor här skulle vara super, men icke! En av oss tog sig ner med spaghettiben, en av oss kopplade bort pulkan och åkte efter den nerför backen, den siste av oss gjorde fantastisk framåtvolt med pulka och allt när han grävde ner skidspetsarna en bit ner i backen. Jag trodde att det var ett brutalt slut på resan då skakeln var av men det gick att reparera med lite uppfinningsrikedom.
Rapadalen var magisk från början till slut. Jag hade nöjet att ha en nyckel i min ägo som gav oss tillgång till Axel Hambergs lilla röda stuga nedan Låddebakte. Vi tog vårt kaffe utanför stugan och utforskade insidan innan vi skidade vidare. Sammantaget hade vi en fantastisk resa och när vi avslutade vår resa i Saltoluokta kände jag att jag verkligen hade upplevt något speciellt.
STF Saltoluokta Fjällstation är definitivt en värdig plats att avsluta ditt äventyr på.
Anteckningar från dagboken
“Lappland. Med en befolkning på 92 000 människor och en befolkningstäthet på 0,83/km². Om vi tittar på området där vi ska åka skidor, är det ännu glesare. Jag antar att vi kommer att träffa mindre än 15 personer under de kommande 8 dagarna. Sann vildmark eller inte, jag skulle säga att vi verkligen är där ute.”
Med solen som enda referenspunkt skidade vi vidare i jämn takt. Allt var grått och vitt, och horisonten nästan osynlig. Vi kunde inte se terrängen riktigt i landskapet framför oss förrän vi åkte upp och ner över backarna, vilket ofta satte oss ur balans. Äventyrlig dag!
“Korsar över Akkajaure. Efter 20+ timmar i kollektivtrafiken är det skönt att sträcka på benen. Ikväll skidade vi över Akkajaure från Ritsem innan vi slog upp vårt tält. Akkajaure är en av de största reservoarerna i Sverige. Dammen används för elproduktion och den är enorm. Vattnets nivå variera med upp till 30 meter.”
Karta
