En vintertur genom fjällen med tält, skidor och pulka,
där vi njuter av stillheten och upplever naturens råa skönhet.
Johan och jag jobbade tillsammans, men vi hade aldrig tältat ihop eller umgåtts utanför arbetet. Han överhörde mig prata om Sarek och min tanke på att göra en tur dit. Det ena ledde till det andra, och vi bestämde oss för att gå på tu tillsammans i parken. Vi pratade om allt och ingenting under vår tid ute på vidderna, men vi kunde också dela tystnaden tillsammans och monotont bara smyga framåt i terrängen. Ovärderligt!
ANTECKNINGAR FRÅN DAGBOKEN
“När solen stiger över ryggen och fyller dalen med ljus, det är ögonblicket då jag slutar åka skidor om än för en stund och vänder ansiktet mot ljuset och värmen. Snön som driver genom dalen smeker mina mina ben när den passerar, och nu har jag också solen. Det är en av många av mina källor till lycka och liv — åtminstone här uppe i norra Sverige.”
“Vårt hem är där vi reser tältet. Johan och jag hade aldrig tältat tillsammans före denna tur. Vi hade heller aldrig skidat eller delat en pulka. Trots det hade vi ett fantastiskt samspel och äventyr ihop, och mot slutet pratade vi redan om nästa.”
“Vädret har inget att göra med glädje – det handlar om ditt mindset. Men att vara varm, torr och mätt hjälper mycket. Först då är det möjligt att lyfta huvudet, ta in allt och verkligen njuta av turen till fullo.”
“Efter en lång dag på skidor är det skönt att slå upp tältet. På denna tur tog vi med ett slott – ett fyrmannatält från Hilleberg, där vi enkelt får plats med all packning, oss själva och pulkorna. Vi lagar mat och gör vårt underhåll skyddade från vinden och den kalla natten. Efter solnedgången tänder vi ett Liljeholmen ljus i absiden. Det är fint att vila sina trötta ögon på lågan inifrån sin sovsäck.”
“Likt Frodo och Sam navigerar vi genom landskapet mot berget. Stora stenar, tunn is, kalla vindar och frost på sjöarna, likt cornflakes, som flyger iväg med ett vasst ljud borta när man vidrör dem. Fjällmagi!”
“Många pulkor har dragits fram här genom åren, men trots vetskapen om detta känns det som om vi är de första. Det känns orört! Mellan torsdag eftermiddag och onsdag eftermiddag vinkade vi på avstånd till den enda synliga människan. Sättet han lufsade fram på skidorna tillsammans med kroppsformen vi såg gjorde att vi artbestämde han till en homosapiens, en man och i äldre medelålder. Vi kände oss som pionjärer. Vägen hit kallas Sveriges längsta återvändsgränd – om det är sant vet jag inte!”
“Kanske är våra spår fortfarande synliga. Kanske har de täckts av snöfall eller fyllts av drivsnö som sakta suddar ut dem. Kanske hittar någon dem och följer dem, precis som vi gjorde den dagen då vi närmade oss Saltoluokta fjällstation.”
Karta
