Skip to main content

Höstvandring Sarek 2022

Hösten är åter här och jag sitter på båten över mot Ämonjalme än en gång. Det är inte några stora skiftningar i färgerna än så länge och det är inget typiskt höstväder just idag. Ingen sitter inne i båten. Alla är på däck med solglasögon och öppna skaljackor vända mot solen. Det är stor skillnad gentemot förra årets vandring då den lilla öppna båten tog oss över samma sjö. Då satt vi ihopkrupna på däck i alla kläder vi hade och det skvätte vatten över oss konstant. Idag kunde vi använda bron då vattnet var högt nog medans vi förra året fick hoppa i vattnet och gå de sista metrarna till land.

Vi vandrar lugnt bort till Treparksmötet efter våran lunch. En sträcka på ungefär 15km. Vi blir påminda om att det ändå är höst då solen försvinner bortom bergen, det blir omgående kallt och fuktigt. 

När vi vaknar kommande morgon är solen redan uppe över bergen och lyser på våra frostklädda tält. Det är fint väder även idag. Vi tar vatten i södra jokken som är klar och drickvänlig. Den norra har annan färg då den är full med sediment. Följer man jokken nedströms till de går ihop kan man se när de blandas till en. Den ena är klar och den andra är grumlig. Vi plockar ner tälten och går upp på sandryggarna. Träden blir färre och de som finns kvar är vindpinade och utan löv. Många av dem ser ut som träden i en skräckfilm. Vi följer vattnet uppströms, passerar den förfallna kåtan och tar en ny riktning då vi närmar oss Nijak. Vi går på kullarna upp och förbi renvaktarstugan. En av oss bankar av ena madrassen och lägger sig nöjt inne i vindskyddet. Jag lägger ihop 2 & 2 och inser att det är nog vandrat för idag och vi tältar i närheten. Det fina vädret håller i sig så vi tar en kvällstur. Utan ryggsäck och med händerna i fickorna spaltserar vi runt på fjället och vilar ögonen på omgivningen. Den är hänförande! Vi säger inte så mycket utan vi mest är där och då. Försöker ta in allt och njuter till fullo. Vi går upp på en lite större höjd och ser glaciärer innan vi åter promenerar ner på andra sidan och tillbaka till tälten. Som alltid somnar jag lätt. Jag har lärt mig att jag aldrig läser någon bok även om jag alltid leker med tanken att ta med en tunnare pocket. Vinden, den prasslande tältduken och personerna som lyser med pannlamporna utanför är min godnattsaga. Det funkar alltid!

Nästkommande dag korsar vi en del vattendrag. Idag är de lätta och korta men kanterna berättar om vårfloderna och de höga flöden som varit. Vi följer stigen ner i Ruothesvagge. Kollar på ljusets skådespel i dalen, renarna som betar och den bitvis steniga stigen. Vi tar en längre paus nere vid bron intill Skarja. Vi kollar in i  hjälpstugan, synar konstruktionen på bron samt det strömmande vattnet under innan vi gör den sista kilometern till camp. Vi gör läger på en kulle med utsikt ner över dalen. Vi följer jokken en bit upp utan ryggsäckar i enklare skor (jag har Crocks) mot Svarta spetsen men är aldrig i närheten av toppen. Hittar några Keron tält som majestätiskt står på en platt yta på andra sidan jokken en bra bit ovanför våra tält. 

Skönt att bara vara ute, utan plan och ryggsäck. Tältet är uppe, sovsäcken är fluffad och maten avklarad.

Som alltid finns det lite morgonbestyr att bocka av. Jag ser till så det andra är vakna och frågar kort om de sovit gott samt svarar på enstaka frågor. Vi äter och packar. Samlingen är kort. Mestadels en nick och lite ögonkontakt, sedan vandrar vi iväg. Vi gör aldrig någon stor grej av morgonmötet. Idag börjar vi vår vandring mot Pielaslätten för att sedan vika av och pausar vid Bielasvárásj. Vi tar en sväng uppom. Tar lite bilder mot Äpharmassivet och spanar tillbaks det håll vi kom ifrån. Det blir kallt att stå där uppe på höjden så vi går ner och tar åter på oss ryggsäckarna. Vi går på skrå upp på kanten mot Låddebákte. Går in i dalen och reser våra tält vid sjön. Vi träffar lite folk här. Det känns lite som en knutpunkt. Vi njuter av finväder och Dan och jag kämpar oss ända upp till toppen av Låddebákte innan vi åter går ner för att sova. Turen tar lite över 3 timmar T/R. Att se rovdjurstorget från ovan såhär är fint. Vandringen ner gick snabbare, det blev också lite brantare och när vi vänder oss om tänkte vi… Wooo gick vi ner där? Tar det lugnt men risken finns ju ändå där. Det var bra sikt så vi vandrade fritt ner och inte slaviskt via ”brödsmulespåret”.

Nästkommande morgon gick vi upp på en mindre kulle och fick åter en fin vy över Rapadalen innan vi vandrade ner och in i dalen. Hösten är tydligare med sina gula löv och röda matta. Vi alla ler brett när vi tar in de nya vyerna, Rapa! Vi är här. Även om helheten på turen är viktig så är ändå Rapadalen någon form av fjäder i hatten, en turens höjdpunkt. Väl nere svängde vi vänster när stigen delade sig. Vi skippade därmed Axel Hambergs stuga för sandbankarna och djurspåren. Vi gick nedströms längs kanten, njöt av att vara nere i dalen och vara här och nu. Vi slog läger efter att ha korsat över Alep ????. Precis som de övriga kvällarna tog vi oss ut på en kvällsrunda när kvällsrutinerna var gjorde. Vi gick längs älgarnas stora väg ner till vattnet och gick sedan tyst omkring i deltat och hoppades att få se något vilt. Vi såg massor av fin natur men inga djur. En sagolik stund! Något utöver schemat som bara är och inte går att planera.

Jag funderade på vilken väg vi skulle ta. Bestämmer mig för att följa vattnet och sandbankarna istället för stigen i björkskogen. Vi tog åter älgvägen ner och följde sedan vattnet en bra bit nedströms till ett större vattenfall. Den enkla stigen hade försvunnet sedan ett tag och vi gick nu genom terrängen med kompassriktning mot den andra stigen. Vi sicksackade där det kändes bra att gå för stunden. Gjorde ett mindre vad och drack kaffe under en ensam björk. Vi funderade över dagen och vilka som eventuellt var här under björken senast. Det är ändå inte helt logiskt att stanna just här även om det var självklart för oss. En myr och någon backe senare höll jag på att kliva över stigen utan att notera den. Något sa ändå att det här är stigen och vi följde den. Grenarna drog tajt emot båda sidor av ryggsäcken. Jag blev snabbt blöt utan min skaljacka och bestämde mig för att släppa förbi de andra då de hade sina jackor på. Några kilometer senare tog vi åter kompassriktning, denna gången uppåt och norrut. Det var dags att lämna botten av dalen och gå en bit av den övre Rapadalen.  Vi tog oss sakta upp ovan trädgränsen och reste våra tält med magnifik utsikt ända upp till Låddebákte.

Vi hade några futtiga höjdmeter kvar innan vi kunde svänga runt kullen och ta oss över stenarna bort mot Skierfe. Vi prioriterade sakta och säkert. Sikten varierade. Ibland såg vi inget, andra gånger var dalen fylld nedan oss och ibland såg vi bara toppen av Nammatj och Skierfe klippan. Det kändes som att vara i himmeln och vi tog en fika. Vi tog oss ner på den störa öppna gröna ytan och korsade ungefär halva innan vi käkade lunch vid vattendraget. Vi byggde en strumptork av vandringsstavar och ag passade även på att torka det sista på tältet. Skierfe visade sig från sin bästa sida och vi stannade lagom länge för att få se allt. Det var en större grupp på toppen när vi anlände och vi kände oss väldigt malplacerade. Vi hade lämnat våra ryggsäckar längre ner på stigen för att spara på energi och när vi hämtat dem följde vi den tydliga stigen bort mot Aktse. Vid lämpligt ställe avvek vi och tog åter kompassriktning i horisonten för att slippa förlora höjd och få en bättre väg till Svinje där vi slog läger för natten. Detta var en av de längre dagarna och också delvis den mest utmanande i stenterräng. Jag är glad att det inte regnade då alla stenar hade varit såphala. En av oss gick före och hittade en bra lägerplats åt oss alldeles intill båtbryggan.

Vi vaknade tidigt då vi skulle med båten. Sista dagen ute och allt det där. Folk började samlas vid bryggan och då jag frågade varför de samlades en timme tidigt fick jag till svar att båten kom närsomhelst. Vi fick bråttom att packa ner allt och tog oss ner till båten. Vi fick inte plats på första rundan och vi fick stå och vänta. Väl på andra sidan betalade vi och gick med snabba steg åter upp ovanför trädgränsen. Vi åt lunch vid en bäck, solade lite i det fina vädret, pratade med tre glada gröna bandare som vandrade mot Treriksröset och sedan var vi i backen ner mot Saltoluokta. Vi anlände Salto 90min innan kvällsmaten så vi tog alla en snabb dusch innan vi satte oss i matsalen. Jag gifte mig i Salto för några år sedan och denna kvällen tänkte jag tillbaka på minnena framför elden i receptionen. Vi har alla fyra haft en underbar resa och magiskt äventyr.

Vill du vandra med? Läs mer här!

Close Menu