Skip to main content

Storloopen 2022

Att vandra långt under kort tid med jobbpass i direkt anslutning i båda ändarna, att köra bil tur & retur, sova i bakluckan och mestadels leva i pannlampans sken, är det mysigt och vad ger det mig?

Jag förespråkar inte distans och tuffa turer när man idkar friluftsliv men ibland gillar jag att göra just detta. Att få kämpa in i det sista, att verkligen få använda pannbenet och bara ta korta pauser. Någon form av trevlig misär. Kroppen är sliten men huvudet är helt klart. Allt är så enkelt. Ta ett steg, sedan ytterligare ett, fortsätt. Det är inte massa lager av ljud och saker som ”stör”. Du skalar ner allt till varm, torr och mätt. Det är så mycket som kan gå fel på en sådan här tur och oftast gör det ändå inte det. Börjar man snubbla och tappa fokus är det bara att gå långsammare, komplettera med stavar eller äta. Fryser du? Ja då äter du och justerar klädseln. Vissa springer, går på yoga eller tar ut sig på gym. Efteråt känner man sig oftast åter i fas och kan ta sig an dagens uppgifter eller bara njuta av att ha startat om och fått ny energi. Jag går runt Rogen med Li. Tankarna kommer och går. Jag brukar försöka distansera mig ifall de är negativa. Lyssna på dem men identifiera inte dig med dem. Ta in och njut till när de är positiva. Det är liksom ingen idé att göra en sådan här vandring om det är 100% dåligt. Men man får förvänta sig att humöret och orken går upp och ner. 

Jag och min kollega Li gjorde en sådan här tur för ett tag sedan. Jag slutade 19:15. Li väntade utanför med bilen och vi körde norrut från Göteborg mot Grövelsjön. Vi stannade för några få timmars sömn i bakluckan strax innan Särna. Utrymmet är tillräckligt stort för att jag nästan ska kunna ligga raklång och ytan är platt. Vi somnade snabbt. 4 timmar senare skrålade åter högtalarna i bilen på kända 90-talsdängor. This is the way med E-Type var en av många. 

I Grövelsjön parkerade vi nedanför den stängda fjällstationen där stigen ansluter vägen som går ner till sjöstugan. Vi åt lite frukost och stuvade ner det sista i ryggsäckarna. Vi valde att ta med vindsäck men inte tält. Vi vet var stugorna är och hur terrängen ser ut. Det går bra att isolera sig från väder och vind om vi nu skulle hamna i ”skiten”. Vi låste bilen och började gå runt klockan 11. Vi vandrade in i Norge och Femundsmarka Nationalpark. Vi mötte här de enda människorna på hela turen. Vi följde stigarna till Svukuriset i Norge. När vi passerade hade det redan varit mörkt i någon timme och vi levde i ljuset från pannlampan. Vi åt lite ölkorv och mandelmassa innan vi tog oss upp på Stor Svuku. En topp på 1416möh. Vi tog steg för steg på vägen upp och följde stigen så gott vi kunde med hjälp av vår InReach. Sikten var nära noll i dimman och när vi hade en diff på bara några enstaka meter kunde vi fortfarande knappt se toppröset. Det regnade rejält. Vi tog en bild på röset och tog oss sakta vidare nordöst ner från toppen. Det blåste nu också på en hel del. Våra huvor var uppe, vårt fokus var nästa steg. Vi skojade om att knyta ihop två skosnören på totalt 440cm för att kunna binda ihop oss. Den mesta av vinden tog oss rakt i ryggen och därmed skyddade ryggsäcken oss från de värsta vindbyarna. Vi smög på de hala stenarna ner till plattare mark, förbi fiskestugan i skogsbrynet och följde sedan leden till Möllerbua. Ett litet krypin på Norska sidan. Stora delar av sträckan hade jag min Garmin InReach i handen för att kontrollera vägen. Vi var trötta, terrängen eländig och mörkret gjorde det svårt att ibland följa stigen runt, mellan och över stenarna. Väl i stugan eldade vi och åt gott. Vi somnade runt 8.00 på morgonen. Vi hade varit till fots över fjället i 21 timmar efter 4 timmars sömn i bakluckan. 

Vi tog välbehövliga 4 timmar sömn i stugan innan det var dags att slicka såren och tänka på nästa etapp. Li har ett svagt minne av att dörren öppnades och någon med röd mössa eventuellt kollade in medan vi sov. Vi åt och fixade med utrustningen ett tag innan vi vandrade vidare mot Norsk/Svenska gränsen och vindskydden där. Området bjuder på väldigt fin skog med lite mindre sten, om än fortfarande lite äventyrligt. Vi njöt av träden, kottarna och dagsljuset. Vid gränsen drack vi lite vatten, pratade gamla minnen och allmänt bara tog in omgivningarna. Utanför vindskydden är bl.a. ett fint litet vattenfall som jag för många år sedan styrde in min kajak i och log brett med hela ansiktet. En kajaktur i Rogen med alla småsjöar runt är något underbart magiskt och något jag rekommenderar. Jag paddlade sen höst då jag ville vila ögonen på alla höstfärger och snö som föll på kajaken. Man får packa och agera därefter men det är hänförande vackert. Rogen är stor och det gick att surfa med kajaken ena dagen när vi var där. Hursomhelst! Vi ökade automatiskt takten när vi anlände hemlandet Sverige och gick på spångarna som var fint utlagda. Norra delen av Rogen med mycket myrmark, spång och gammal tallskog är också magisk. Innan vi anlände STF Rogen hade solen åter gått ner, pannlamporna satt på huvudet och lyste upp vår väg, vi levde än en gång i ”bubblan”. Vi var som förväntat de enda människorna i stugan då vi lagade mat och tog skydd i nödutrymmet i några timmar. Vi sov de sedvanliga 4 timmarna förutom då vi hade tillfälligt kaos. Jag vaknade i överslafen genomsvettig och panikvarm. Vi hade eldat för mycket av den ved vi samlat ihop och jag tog mig snabbt ner från sängen för att öppna dörren och stå utomhus i kallingarna ett bra tag. Det var -4,5 grader på mätaren strax utanför dörren, precis vad jag behövde. Vi sov överlag bra trots tokeriet och vandrade sedan iväg vad vi för tillfället trodde var klockan 3.

Ute på udden blåste det friskt och vi gick med raska steg för att få upp värmen i de trötta kropparna. Vi kom på att det var vintertid och därmed hade startat kl 2. Vi försökte konvertera miles till km och försökte lista ut om och hur solens ljus påverkades av tidsomställningen. Det brukar vara enkelt men vi sysselsatte oss i någon timme. Det plaskar i sjöarna och flaxar i träden när vi passerar. Vi skrämmer djuren när vi passerar i mörkret.  Då och då hör vi något som rör sig utanför vår bubbla av ljus. Oftast är det ren som nyfiket kollar på oss. Det är halt och marken fryser till is. Backen upp till Tandsjövålen gör dock att jag svettas något enorm under mina skalkläder och jag väljer att justera. Vi sicksackar längs och över leden då den inte alltid är så lätt att följa ovan trädgränsen. Vi gjorde turen för två år sedan och då fick jag ett meddelande på min InReach i området att Emelie min fru och Elsa min äldsta dotter var på sjukhus. Jag kände mig liten och på fel plats men allt var okej. Det är lätt när man pressar kroppen till det yttersta att huvudet och tankarna är någon annanstans. Man kan mycket mer än man tror och man måste vara fokuserad på det man gör. En sak som jag tränar mycket på då vi gör dessa turer är att försöka vara i nuet. Ofta är det kylan som kryper sig på och därför väljer man att börja gå. Kylan bestämmer paustiden så att säga om man nu inte väljer att förstärka klädseln. Att ha runt 11 mil att gå utan större möjlighet att avbryta då vi cirkulerar runt en stor sjö sätter lite krav men när vi går så går vi utan att gå med stress. När vi pausar och kollar på utsikten så gör vi just bara det. Inte alltid så lätt men viktigt för att en tur som denna ska bli lyckad.

Någon timme innan vi anlände Storrödtjärnsstugan gick solen upp. Vi kunde stänga av pannlamporna och njuta av solen som lyste upp topparna runt oss. Innan vi stegade in i stugan lyste solen på det frostiga gräset och spångarna. Stugan ligger fint på en liten höjd och idag såg vi den från håll. För två år sedan då vi gjorde samma tur gick vi med GPS ända fram till stugan i snödrev och mer eller mindre storm. Vi var klädda i lycra, hade små ryggsäckar och hade tänkt att lättsamt jogga rundan. Men snön, isen och avsaknaden av sikt gjorde det smått omöjligt. Den gången för två år sedan anlände vi stugan med is i softflasken och lätt nedkylda då jag trampat ner mig rejält strax innan vi kom fram. Stugan såg vi mer eller mindre när vi kände färgen skrapa mot näsan. Vi hade inte varit där innan och vi fick använda InReachen för att gå och hämta vatten för att vara säkra på att komma tillbaka till stugan. Men idag var det sol och skönt. Vi åt frystorkat, drack te och käkade chips. Livet var bra. Det var söndag och klockan var 10 på förmiddagen. Vi beslöt att ta en powernap och satte klockan på 12. Det är enkel terräng från stugan till vindskyddet en bit bort och sedan är det spång ner till skogen. Man hinner således vakna till innan det brötiga steniga återkommer. Våra skalkängor jobbar hårt och vi kan se att det sliter på dem. I tallskogen ser vi en tjäder som flyger iväg genom skogen. Den försvinner snabbt bort i en båge och mellan träden kan vi se Hävlingen (sjön). Vi tar oss till det lilla vindskyddet på norra sidan av Hävlingen. Vi ser solen som närmar sig horisonten och då solen just nu värmer gott och lyser långt in i vindskyddet beslutar vi att nyttja detta och äta innan solen går ner och det åter blir rejält kallt. Detta område är otroligt vackert. Töfsingdalens Nationalpark levererar! Vi tar oss över bron, kollar på vattenfallet och ut över sjön. Vi smyger upp för backen mot Grövelsjön där bilen är parkerad sedan fredag morgon. Mörkret hinner lägga sig på nytt och vinden friskar i rejält, det är minusgrader och frost. Det är 13-14km kvar och det är åter dags att tända pannlampan. Det känns som vi gått mer i mörker än i dagsljus och det är ju faktiskt så. En del av upplevelsen och planen. Inatt är himmeln stjärnklar och vi stannar ibland och släcker pannlamporna och bara kollar upp. Ikväll blåser det också rejält. Inte som sist bakifrån utan kallt rakt framifrån på oss. Jag bytte från vindjacka till skal och tog på mig underställsbyxor medan Li tog sin tjocka förstärkningsjacka. Med sänkta huvuden kämpade vi in i vinden. Li som var en bit framför då jag stannat till en stund försvann plötsligt. Vad nu tänkte jag? Någon minut senare var jag där. Hennes pannlampa hade slut på batteri. Hon är inte så nöjd med sitt val av pannlampa men vi byter snabbt ut den till en annan och är åter på väg. Vi spanar mot ena sluttningen på Dalarnas högsta berg och ser att en del av berget lyses upp. När byggde de en skidbacke där hinner vi tänka innan vi inser att det är en helikopter och i samma ögonblick försvinner den bort utom synhåll. Vi rundar Jakobshöjden och tappar höjd efterhand som vi närmar oss fjällstationen. 800meter kvar. 300m kvar. Framme! Vi passerar stationen utan uppehåll och tar stigen på baksidan för att ta de sista stegen ner till bilen. Vi byter om, startar bilen och rullar till Idre. Väl där tankar vi och somnar åter i bakluckan i 4 timmar. Vi turas sedan om att köra och jag kommer några minuter sen till jobbet i fluffjacka och långkalsonger. Ryggsäcken uppslängd på ena axeln och pannlampan i handen. Jag trillar vanligtvis inte in såhär på jobbet. Idag känner jag att jag lever. Jag är på G, full av energi och jag är taggad för en dag med grymma kollegor. Grymt tur, dags att jobba!

Rutt

Leave a Reply

Close Menu