Delar av historien

Delar av historien

Jag har haft mitt enskilda företag i ungefär 6 år. Det föll sig som av en slump men mitt första barn Elsa kom till världen samma månad som mitt företag startades. Tankar på att starta eget hade funnits i många år men jag var inte redo och inte nu mentaliteten tog alltid över… ska bara få lite mer erfarenhet först, ska bara göra denna resa, ska bara… Tankar om att gå en guideutbildning i Malung hade också funnits en längre tid. Minst under 10 års tid hade de funnits där. Tankarna om jag var rätt person, hade tillräckligt i bagaget, om jag var bra nog malde och det var inte dags än eller? Jag satt i bilen på mitt gamla jobb i Nöbbelöv (2015) efter ett längre skift och skulle precis köra hem när Hannibal Thorsen, den ena läraren från Fjäll- & Vildmarksledarutbildningen i Malung ringde. Vi pratade länge och resultatet av samtalet blev att jag tog mod till mig och sökte. Jag flyttade upp senare samma år och påbörjade utbildningen. Jag pratade med Nicklas en vän till mig och sa att jag alltid kan komma tillbaka och jobba på mitt gamla jobb om det inte gick något vidare i Malung. Min vän svarade med att lova dyrt och hederligt att om jag infann mig på mitt gamla jobb för att stämpla in skulle han köra på mig. Det var dags att gå vidare!

Det ena ledde till det andra och jag träffade Emelie. Flyttade till Göteborg, vi förlovade oss längs en led i Porto och gifte oss senare samma år efter en höstvandring i Sarek med några vänner. Jag hade många tankar och drömmar. Skrev ner dessa på post-it lappar, whiteboards, telefoner och skickade mail till mig själv. Det landade aldrig även om det blev bättre sorterat i huvudet och lättare att leva med sig själv. Jag började samla mina anteckningar på en dedikerad plats. Det utvecklades till ett dokument på datorn och fick ett för stunden fint teckensnitt. Det började bli en hel del och någongång frågade min mamma om det inte kunde bli en bra bok av det där. Eller ja det är många som sagt det genom åren och detta kunde helt klart vara en början på något publicerbart. 

Elsa fyller 6 år om mindre än en månad och företaget likaså. Namnet Inspirational Outdoors kom till en kväll då jag satt med en vän i vårt klassrum i Malung under utbildningen och någon dag senare myntades även Connect, Create, Explore, Inspire. Jag var trött på berg och toppar då väldigt många logotyper har det och jag är i grund och botten fostrad längs Skåneleden där det inte finns så mycket berg. Jag sökte efter inspiration och det blev 3 barrträd på en kulle. Loggan har som boken några versioner bakom sig och tack vare Åsa @kobolt fick den sin slutliga version.

Då Elsa var liten hade jag mycket abstinens och ville sova ute och cykla runt jorden men samtidigt ville jag vara en bra pappa. Jag var splittrad och min räddning var delvis att sortera alla mina samlade tankar och jobba med den framtida boken. Jag använder som många andra Instagram och sedan en tid blivit vän med @frilufts. Han hämtade mig på jobbet en dag  i Göteborg och vi vandrade runt i skogen en eftermiddag och på den vägen är det. Idag är vi bra vänner om än vi inte träffas många gånger per år. Han hjälpte mig med redigeringen av bilderna i min bok samt bidrog med några egna bilder som han tagit då vi varit ute. Åsa som hjälpte mig med loggan och har väldigt bra bildsinne kom även till min räddning då jag frågade henne om hjälp med bokdesignen. Jag hade en tanke på vad som skulle vara med, Fredrik @frilufts hade bilderna och med hjälp av Peter från Malung fick jag ihop en bra text till omslaget samt bättre engelska i boken.

Jag printade ut några sidor från boken och lusläste BoD’s sida om marginaler osv. Jag tyckte att det jag skrev ut såg ut som en skoluppsats från högstadiet. Gjorde absolut alla fel man kan göra, skapade, fixade, ändrade och drog i marginaler, lärde mig om dpi, hur en bok bör se ut, bad Emelie om hjälp tusen gånger om dagen och bytte från Peppa Pig till mitt dokument och tillbaka så fort jag hade chansen beroende på var barnen gjorde. 

Pandemin var igång, Pappa hade ALS, det var kaos på många plan. Boken publicerades och pappa fick se den, jag var stolt och han var stolt. Formatet på boken och den lite större texten kom från att jag ville att pappa skulle kunna bläddra själv i den trots sjukdomen och att den skulle synas och sticka ut från en hylla då den inte skulle gå att stapla med de andra böckerna i hyllan. Pappa blev sämre, vi åkte ner och jag fick tillbringa en längre tid med honom. Vi pratade inte så mycket om händelseförloppet, jag minns det fina i att få vara tillsammans men även grymheten. Han låg i sängen och jag satt i soffan med Elsa i knät. Vi pratade, kollade på saker och ställde sportfrågor från en elektronisk bok. Vi hade vattenkrig och fikade på framsidan. Pappa försvann en morgon och jag körde och hämtade syrran på vägen in till Paleoativa. Jag vet fortfarande inte hur det stavas men jag vet hur det känns. En tid senare bar jag honom under min arm och la ner hans urna i marken.

Familjen flyttade till Diseröd norr om Kungälv en bit innan jul. Alla var grymt förkylda under flytten och Emelie hade inte jättelångt kvar till Edith skulle komma ute.

Tiden gick, version 1 försvann mystiskt en dag från datan och jag fick kopiera allt från en pdf och börja mer eller mindre från början då jag skulle göra version 2 då jag kände att jag inte var färdig med den. Det blev senare en version 3 som blev helt galen i marginalerna även om alla texter fanns med i den och där någonstans utvecklades samtidigt en bra relation med en kund från jobbet som hade fått ett exemplar av min första version i någon veva då jag fattat tycke för han. Han kontrade med att sticka strumpor till mig och jag fick dem en dag då vi samtalade om livet i Botaniska trädgården. Han satt med boken under 1 månads tid och fixade den till den engelskan som är idag. Med allas fantastiska hjälp, tålamod och ganska många tusenlappar senare sitter den och ska bannemig inte ändras. Det är version 5 eller 6? och kommer så förbli. Jag har hittat min röda tråd, den är som jag vill ha den och det tog några försök. Jag mailade en friluftskedja och försökte sälja in den. Det blev ett nej då den var på engelska, han som läste den hittade inte en röd tråd i mina texter och visste inte riktigt vad jag ville ha ut av den. För mig var det en stund av en kraftig käftsmäll men jag bryr mig inte så mycket. Det var aldrig hans bok, det är min. Kännbart absolut men jag har gjort den, jag har valt designen, storleken, bilderna och skruvat på texterna tills jag känner att jag förmedlat det jag ska och varvat med äventyr då jag inte kunnat formulera mig för att få lite distans till boken och få uppleva mina tankar istället tills det finns ett bra ord och en bra formulering på det. Jag har försökt att inte tvinga in saker i boken även om många stunder av förtvivlan har infunnit sig då jag ska till jobbet eller sitter med två skrikande barn i knät och vill skriva för att flödet och känslan råkar infinna sig just där och då.

Nu känner jag dock att jag har fått till det som jag vill och att “progress not perfection” är dags att tillämpa. Det känns bra nu! Jag kan stå för den varsom, hurusom. Tankarna är mina, utveckligen är min. Kommer den ut till den stora breda publiken? Inte en aning! Men jag är tillfreds. Det fanns ingen riktig deadline mer än att alla i familjen skulle få se den och uppleva den. Det absolut största och egentligen viktigaste målet var för mig att hitta mig själv och få ut alla tankar och texter i skrift för att kunna gå vidare och landa i mig själv. Det finns ingen spökskrivare eller någon mellanhand bakom kulisserna. Att den blev på engelska var för att jag mest guidat folk från Asien och varit ute på längre äventyr både i Sverige men också utanför. Jag ville dela med mig och boken var ett sätt att göra det. Det känns även som att engelska språket har ett större djup och jag ville dessutom utvecklas i språket. Nu är den här. Loggan samma sak. Jag är stolt över dessa. Hemsidan älskar jag. Jag lägger ner en osund mängd av tid för att hitta rätta känslan och om jag inte blir nöjd är det ofta shift-delete och börja om från noll. I högstadiet använde jag Windows och jag kodade hemsidor från grunden. Jag öppnade Notepad och skrev in koden för hand. Rad för rad. Det har blivit många hemsidor genom åren och många uppesittarnätter för att få till den hemsidan jag har idag. Även om jag ofta vill ta bort den utan chans att återställa för att bara tända en eld i skogen och vara där och då. Om det är värt all tid och arbete? Ska jag vara ärlig så pendlar det från ett absolut ja till aldrig i livet! Jag står för turerna jag erbjuder och har allt som oftast gjort dem trots att minimum antalet människor för att resan ska bli av aldrig blivit uppfyllt. Jag älskar verkligen att guida och det betyder mycket för mig att få spendera tid med andra människor i naturen i stort och smått. Jag som människa och guide har utvecklats genom åren och jag kan gärna vara clownen och mittpunkten men också försvinna och vara spindeln i nätet redo att synas och kliva upp på en sten och ta kommandot om det behövs.

Som mycket annat när man har barn, familj, släkt och vänner händer det saker när man är iväg. Folk blir sjuka, dör, räkningar kommer och gräset växer. Mina barn har varit på barnakuten och jag har fått ta del av spektaklet genom små korta meddelanden på min Inreach. Elsa tog sina första steg då jag skidade i Sarek. Mormor gick bort när jag vandrade med folk från Taiwan i Danmark och begravdes då jag vandrade ut på Kungsleden med en annan grupp från Asien en tid senare. Jag skulle inte säga att jag har otur eller att man ska tycka synd om mig jag menar bara att det händer mycket saker hela tiden, speciellt när man har 2 små hemma. Jag har tur och är evigt tacksam för min fru Emelie för att hon låter mig åka och roddar hemma när jag är iväg på mina resor. Ett mynt har alltid två sidor och vad du än väljer så ska du tycka att det är värt det. Jag vet inte hur många gånger jag har rensat i rabatten och lekt med barnen med en stor klump i magen för att jag ska iväg och guida någonstans i närmre 2 veckor. Det är 3ggr per år men ändå sjukt kännbart. Jag tror att det är delvis därför jag är en bra guide. För att jag längtar ut lika mycket som gästerna. Det är aldrig en tur direkt efter en tur. Jag har med varit hemma i VAB, möten, kugghjul och rutiner. Jag längtar ut lika mycket som alla de andra. Nu jäklar är det dags.

Jag skulle vilja säga och tro att min resa inte på något sätt är unik. Alla har en historia och den är blandad med glädje och sorg. Det är dock inte alltid den berättas eller syns på sociala medier.

Hoppas du njuter av boken om du läser den. Hör gärna av dig om vad du tycker!

/ Daniel Vilhelmsson Wesén